onsdag 16 maj 2018

Ode till ensamheten





1. Jag lever ensam och isolerad – fysiskt sett. Jag har inte rört vid en människa på lång tid. Jag har visserligen klappat en hund nyligen, men det är ju en annan sak. 
Måste man röra vid varandra? Man ser det på filmer, läser om det i böcker och ser hur människor omkring en har fysisk kontakt. Men jag förstår inte varför! Det är som om jag saknar kunskap om denna mänskliga erfarenhet. Som om det inte ingår i min värld. 
Måste man röra vid varandra?
Jag känner mig onormal eftersom jag inte ingår i en fysisk gemenskap, men ser att andra har en sådan. Det bekymrar mig. 
Jag inser samtidigt att det finns en längtan inom mig, att få röra vid någon, men jag kan inte göra något åt den! Det känns som om jag skulle sträcka mig ut efter någon, skulle det vara som att  beröra ett glödgande järn. Livsfarligt! Alltså kryper jag in i mitt skal och tränger tillbaka min önskan. Jag låtsas som ingenting och pratar på med människor jag möter, som om jag inte vore det minsta berörd. 
Oberörd, oberoende – jag behöver inte någon!
Ett närmande kan också innebära att jag aktivt tar initiativ till kontakt. Det är lika farligt det. 
Alltså förblir jag ensam. För jag kan inte komma ur min ensamhet! Det känns som att sitta i ett kylskåp. 
Jag försöker lära mig trivas i kylan, utan någon tanke på att släppa in lite värme. Att släppa in värme skulle bara göra ont. Det skulle vara som att använda en varmluftsfläkt mot en förfrusen kroppsdel. Den skulle förstöras!
Medvetenheten om instängdheten i kylskåpet finns inte hos mig hela tiden. Den blir jag mest påmind om, när jag avvisat möjligheter till närmande och kärlek; vid tillfällen när jag styrt bort dessa möjligheter, därför att smärtan skulle vara större än de eventuella värmande effekterna. Det är alltså smärtan som skrämmer mig. Jag är rädd att gå sönder om jag öppnar upp all den inneboende längtan som finns lagrad. Jag skulle överväldigas av den. De inkapslade känslorna är för starka för att kunna hållas kvar inom mitt psyke. Verkligheten skulle brytas sönder och omedvetna delar skulle gallopera rakt ut ur väggen och jag skulle inte kunna veta om de var från verkligheten, eller härrörde från förträngda delar av mig själv. 
Jag vill inte gå sönder. Jag är rädd att min omvärld inte skulle klara av att lappa ihop ett sprucket psyke. Jag är rädd att jag skulle riskera hamna på en psykiatrisk vårdavdelning och bli drogad med psykofarmaka, eller att den frambrytande ångesten skulle göra livet outhärdligt. 
Alltså är det säkrare att vara instängd i kylskåpet och åtminstone ha en någotsånär sammanhållen verklighet.
      Men jag kommer inte undan. Kylskåpet gör sig då och då påmint och jag blir medveten om att delar av verkligheten och av mänsklig erfarenhet är undantagna mig. Jag måste ta mig ut någon gång. Jag längtar därför efter en plats där jag kan brisera. Där man kan ta hand om det sargade barnet inom mig. Men en sådan plats har jag inte funnit.


2. Eller så misstar jag mig: det kanske inte är något problem; jag kanske gör saker till problem för att slippa handla, och kasta mig in i det okända? Ty om jag ”bestämt” att det är som jag beskrivit det, kan jag ju gömma mig bakom denna idé eller konstruktion och välja att se mig som oförmögen och därmed slippa hamna i ångestfyllda valsituationer. Jag vet inte vad som är sant; jag är osäker, vacklande, tvehågsen, okunnig. Jag har ingen bakom min rygg som säger: såhär ska du göra – det här är det bästa sättet! Jag har inget att gå efter. Jag kan bara följa mina föreställningars värld och se var jag hamnar. Och sen kanske ändra riktning och ta en annan väg. Och därför händer ingenting i mitt liv. Dagarna rullar på och jag stannar bara upp ibland och undrar: varför är jag så isolerad? 

3. Man borde kanske inte fundera så mycket? Det är sant... Men det är inte så lätt att bara sluta fundera. Jag har hållit på och funderat i hela mitt liv, så det är inte så lätt att sluta sådär rakt av. 

4. Jag läste i en bok att man skulle utsätta sig för den den ångestskapande situationen och vänta tills ångesten går ned och erfara att man faktiskt inte blir tokig. Det verkar ju rimligt. Men nu är det ju så att man knappast kan låta sig vara kvar i ångesten. När den når en viss nivå flyr man. 
Författaren menade dock att om man t.ex. har en trygg person närvarande (någon ”att hålla i handen”) så kan man klara det. Men om det är som i mitt fall: att just närheten till människor skrämmer mig, så får det ju motsatt effekt. Det blir bara värre. Där måste jag istället vara ensam med ångesten och rädslan. Eller utsätta för den jobbiga situationen och erfara att jag inte förlorar förståndet. 
Men om jag blir tokig då? Om jag får en regression ned till spädbarnsstadiet och erfar samma smärta som när mina infantila behov blev avvisade. Tänk om...
Men å andra sidan hjälper det ju inte att ligga kvar i sängen och grubbla, och pränta ned navelskådande introspektioner på ett papper. Jag kommer ingen vart med det. Jag måste gå ut i verkligheten och se vad som händer! Men vad ska jag göra? Promenera omkring på gatan? Ringa någon av de jag känner? Varför ska jag ringa dem? Jag är inte intresserad av någon speciell. Jag ser allt för tydligt deras dåliga sidor: jag vill inte dras in i deras liv. Dessutom är de för farliga: jag möter dem på jobbet varje dag, och jag vill inte blanda ihop privat- och yrkesliv. Det är för omständligt, för mycket hinder. Jag får sitta här och vänta tills någon lämplig dyker upp i mitt liv. Men det dyker aldrig upp någon lämplig: jag hittar alltid något fel. 
Jag får strunta i att tänka efter så mycket; kasta mig in i relationer som även visar brister. Men varför ska jag kasta mig in? Jag kan väl inte motivera mig att kasta min in i något halvbra? [”Nej, då får du sitta där! Kasta dig in i något som ser ut att vara halvbra – utan att ha garantier – och se vad som händer: allt behöver inte vara förnuftigt!”
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag tror jag struntar i att göra något alls. Jag får dansa med i livet och se vad som händer (och då kommer naturligtvis inget att hända). 
Varför ska jag göra något? 
Nej, jag gör ingenting alls; jag ser tiden an. Smakar av minut för minut. Det finns ingenting att göra.  

5. Om jag skulle känna åtrå  till en kvinna blir jag bara frustrerad, ty jag vet att den inte kan få något utlopp. Det är lika bra att stoppa den – det gör för ont annars. 
Upplever jag sexuella impulser kan jag inte koppla dem till en kvinna (eller man – det är lika ”farligt” det). Jämfört med att känna smärta är det bättre att förbli ensam och längtande. Ty den smärtan är outhärdlig. Jag skulle upplösas om den kom in i mitt psykiska system.
Men jag vill komma ur det här! Jag vill ha tillräckligt med styrka för att ”överleva” skamkänslorna, smärtan, förintelseångesten.

6. Det är inte säkert att mitt själv skulle förintas i ett genuint möte, det är mest min rädsla för det, som är problemet. 

7. Mildred har uttryckt något som kan tolkas som intresse. Men jag har ingen kraft att fånga upp det, göra något av det; besvara de svaga antydningar som ligger i luften, trådarna som är utlagda. Hennes ”intresse” leder bara till att jag får en viss liten kraftinjektion, så att jag vågar närma mig Sandra en aning. Eller Sara. Men enbart i den utsträckning att spelet möjligtvis mycket svagt kan skönjas. Aldrig några verkliga, riskfyllda steg. Skulle det brännas för mycket, skulle jag se till att dra mig ur, t.ex. genom att inte visa några signaler alls, vara helt likgiltig, låta henne bli osynlig. Jag måste kämpa en hel del för att upprätthålla gränserna mellan formell kamratskap och potentiell kärlek. Jag är för rädd för att slukas av den, bli uppäten. Jag förstår också att om jag dras in mot Mildred, kommer jag att förlora både Sandra och Sara. För man kan inte framstå som ”potentiellt objekt” – och därmed kunna ackumulera den bekräftelsekraft som en pyrande åtrå genererar – ifall man skulle vara tillsammans med någon av dem. 
Antar att jag blev tillsammans med Mildred (vilket vore lika osannolikt som att ett mirakel skulle inträffa), då skulle jag samtidigt förlora de andras eventuella intresse. Ty alla tre jobbar i min närhet och skulle märka om något var på gång. Jag måste därför se till att söka ”offer” utanför min professionella sfär, så jag kan ha mina tre fantiserade potentiella objekt kvar. 
Jag är alldeles för beroende av bekräftelse för att våga älska en person. Det skulle vara att satsa allt på ett kort. Jag behöver den kollektiva bekräftelsen för att existera. Har jag en viss distans till den, inbillar jag mig att jag kan manipulera och upprätthålla en viss jämvikt i mitt psykiska system. 

8. Jag tror att många av mina svårigheter dessutom beror på att jag har en bräcklig förmåga att sätta gränser. Jag har svårt att säga nej – att kräva utrymme för mitt själv. Jag drunknar i dem jag kommer för nära, och mitt enda sätt att undvika utplåning – när de kommit för nära – är att fly. Jag måste lära mig att erfara mina egna behov och respektera dem. Bara då kan jag tillåta att någon befinner sig i min närhet. 
Men det är otroligt svårt att lära sig en sådan sak när man redan från början tvingats att förneka sina egna behov och tvingats anpassa sig till andras. 
Jag behöver hitta självobjekt och förebilder som jag kan internalisera.

9. Jag mötte Mildred. Jag dras in. Jag låter det ske. Men det är en skör process och den kan när som helst dö. Jag vill inte ta ut en enda sekund i förskott. Jag smakar av nuet; jag tillåter mig njuta av känslan. 
Men eftersom jag är så ambivalent – i synnerhet om det inbegriper hela mig: min lust, min skam, min smärta, min själ – splittras det möjliga mötet upp till flera (som i slutändan inte blir några möten alls). 
När man närmar sig en person, så dyker tio andra upp  som ropar och lockar: ”Ska du inte ta mig istället?” Det gäller att hålla fast vid ett objekt. Och där kommer viljan in; där räcker det inte längre med enbart mina egna känslor. För mina känslor vill gifta sig med hundra kvinnor – samtidigt; mina kvinnobilder är splittrade i ett myller av ansikten. Jag måste vilja välja Mildred! Och våga vilja det. Och tro att jag är värd att älskas; att jag duger. 
Omgiven av ett tunt skyddande skal av ganska primitiva metoder för att skydda intrång, i det innersta rummet. Man är rädd att brisera som en bomb och att det sköra innehållet kommer ut och impregnerar rummet, med bittra tårar och otröstlig sorg. 

10. Efter man varit i tortyrsituationen där demonerna virvlat i luften – med attackerande hajkäftar – och kommit ut och inte gått sönder, och plåstrat om sitt jags gränser (ibland ser jag bilden av mitt ”själv” som en kaotisk kärna i mitten, omgiven av ett skyddande skal som med hjälp av olika metoder hanterar omvärlden för att hindra den innersta kaotiska kärnan att läcka ut), kan man känna att självet vuxit. Då kan man ibland känna sig stark som en superhjälte. Och när mitt själv är starkt, är omgivningen ren och klar – och inga paranoida antydningar surrar omkring utan att låta sig fångas och spikas fast. Ty paranoian finns där i stressfyllda situationer: när jag blir pressad, kritiserad, eller det är risk att jag ska bli förälskad och det finns förväntningar om att även jag ska sträcka mig ut och ta initiativ och avslöja min åtrå efter personen ifråga. 

11. Jag ligger här i mitt glashus, en Narkissos som bara har sig själv att spegla sig i. Jag gräver allt mer inåt i mig själv, in i min obotliga ensamhet. Och jag finner inget annat än min spegelbild. En förvriden bild, sönderhackad, grovhuggen, sorgsen, plågad, grotesk, nöjaktigt hoplimmad av hopplockade, slängda delar. 
Inne i mig krälar en orm som kontrollerar mig och underlåter mig njuta; det finns ingen plats därinne där jag kan finna  frid. Ormen har nycklar, även till det innersta; jag kan inte gömma mig i golvet – utlagd, tillplattad, tvådimensionell – för då hittar jag inte mig själv. 
Jag kan inte få värme hos någon levande varelse. Ty alla är potentiella mördare som väntar på att få tugga i sig mitt kött med sina hajkäftar. 
Om jag inte ska bli jagad in i döden måste jag möta min inre bödel. Och detta möte kan jag göra med vem som helst. Ta det svindlande steget ut i mörkrets gapande tomhet. Och falla, falla, falla. 
Pusselbiten är bortryckt ur mitt själv. Jag måste väva ett eget nät av finspunna trådar, skapade av det jag fått mig till livs, läst om, tagit in, observerat etc. Ett mycket bräckligt nät...
Just nu vet jag inte var ingången finns, just nu vet jag inte vad jag ska göra, just nu längtar jag bara efter att få domna bort och sjunka in i mig själv, in i drömmens rike. 
Anklaga mig inte för att skåda i naveln! Det här är blodigt allvar: jag söker förtvivlat mig själv!
Jag känner inga känslor! Den enda affekt som existerar i denna organism är nervositet. Det är det enda jag kan gå efter, följa, formas av. Det enda som kan visa mig om jag är på rätt väg. Eller om jag avvikit. Det är alltså frånvaron av dallrande nerver, som visar att jag är på rätt väg. Men om ormen vaknat till liv och låtit min kropp vibrera med den frekvens som motsvarar nivån av olust, så har jag hamnat fel. 
Jag börjar förstå att min sanning är ett falsarium, byggd som en fördämning mot smärtans kaskader. Det skyddssystemet jag fått bära med mig som en tung och ganska opraktisk rustning. Alldeles för grovhuggen för att vara användbar i det vuxna livets olika skiftningar. 
Hur ska jag kunna lägga av min medeltidsrustning? Vad har jag kvar som kan skydda mig mot livets attackerande spjutspetsar? Var ska jag få ro och en möjlighet att klä mig i en modernare utstyrsel? Hur ska jag överleva som naken, oskyddad, sårbar?
Jag tror inte jag kommer att ta av rustningen, förrän jag är säker på att överleva utan. Ty livet är det enda jag har.

12. De jagar mig ur mitt gömställe med blåslampa, min lägenhet. Men jag biter mig kvar. Jag samlar kraft för att orka skaffa ett nytt ställe. Självets resurser är begränsade och jag måste hushålla med min energi.
Jag fruktar separationen från symbiosen; jag är en trygghetsnarkoman: mitt behov av trygghet är omättligt!

13. Jag tittar i gamla dagböcker från 1947: jag var lika rädd för närhet då, lika ensam, lika oförmögen att känna åtrå; lika osäker när jag kom i kontakt med människors vibrationsfält. Det är som om en pusselbit är uttryckt från mitt väsen: förmågan att möta människor. Jag försvinner när jag kommer för nära, förlorar förmågan att se, blir osäker, blind, rädd – som om jag bara kan se människor på långt håll: uppslukad av dimman när de är inom räckhåll. Gud, hur ska jag göra för att lära mig leva utan människor?

14. Mina försvarssystem är bräckliga: jag kryper in under ett autistiskt skal när signalerna utifrån hackar för mycket på mig. Jag drar täcktet över huvudet, korkar igen öronen med öronproppar, stänger av mobilen och konsumerar tjugo centiliter starksprit. Jag kryper in i mig själv, vilar, samlar kraft. Och så ut igen. Med magnerver som trasats sönder av rakblad och glasbitar – glasskärvorna ligger där och klirrar när självet fått stora bitar bortryckta av den belastning det innebär att leva i världen; när man ljugit, svurit och låtsas vara arbetssökande för att få pengar till mat, skydd och värme.
Jag ropar ur min bottenlösa brunn efter mänsklig värme. Hjälp mig ur min instängdhet! För jag kan inte ta mig ut själv – jag måste lyftas upp. 
Men skulle någon sträcka ut sin hand emot mig skulle jag inte tro honom eller henne. Jag skulle misstänka att det var någon del i mig som han var ute efter och ville utnyttja, speglas i eller visa upp för sina bekanta: min duktighet, min vänlighet, min prestation. MIN PRESTATION! Inte jag! Min prestation, det jag gör... Hur skulle någon någonsin kunna älska det ruttna barn som kryper omkring under min hud? Jag tillhör de fördömda, de som slängts på soptippen. De som blivit så svikna att de inte kan tro längre. Jag lever bara för att visa upp hur det går om man sprättar upp en infantil själ; vad som händer när man öppnar en konservburk och sörplar i sig dess innehåll, dess livgivande vätska av godhet, kärlek och sanning (som om världen skulle bry sig). 

15. Om man kunde välja, skulle man ta och glömma bort sina erfarenheter, all den barlast man släpar omkring med. Man skulle då kunna vara fri att leva i nuet. Man skulle inte vara så rädd, svag och osäker. Man skulle välja att vara lugn och säker. 
Men nu är det inte på det viset, och man ser sig om efter en liten cell att parkera sitt kött i, fram till dödens maskar tar sig an och förvandlar ens lekamen till mull. 

16. Att vakna till en ny dag, känns som att vända sida i livets bok. Varje dag har sin egen grundstämning, distinkt från den föregående. Okänd, outforskad, löftesbärande...

17. Skillnaderna i de olika mötena med människor under livet beror inte så mycket på att det är olika människor du möter, utan att du har vandrat olika långt på livets väg, att du har nått olika erfarenheter, olika mognadsstadier. 

18. Jag bär med mig min oförlösta smärta. Ibland glömmer jag bort att den finns. Men mina handlingar avslöjar existensen av den. Jag tror ibland att jag kan lura mitt arv, min börda – men den kommer alltid ifatt. 

19. Jag ser till att döda min kärlek, redan innan den uppstått. Jag ser till, jag ser till...? Jag vet inte om jag kan göra så mycket: jag styrs av krafter som ligger långt utanför min medvetna kontroll. Jag för arvet vidare, smärtoarvet...
När hon kommer för nära och det är risk att det ska definieras som om vi vore på väg att bli ihop – att det ska kunna tolkas som ett möjligt kärleksmöte, och inte enbart kamratskap, vänskap – ser jag till (eller mina omedvetna krafter, ser till) att jag riktar mitt ansikte mot någon annan. För att fördela mina nära relationer på flera – och därmed inte komma nära någon alls.

20. När jag var fem år högg jag av mitt vänstra ben. Alldeles vid ledkulan, articulatio coxae. Jag stod inför valet att skrika mig till döds eller göra en självstympning. Jag valde det senare, för jag var för rädd för dödens förintande svarthet. När jag väl huggit av benet blev jag stum: jag slapp känna smärtan. Jag var t.o.m. ganska nöjd med min tillvaro, kunde skratt och vissla.
Nu letar jag desperat efter mitt förlorade ben! Jag vill ha tillbaka det: jag vill bli hel igen!

21. Depression. Man ger upp. Man känner sig nästan som den gamle Emile Cioran, som skrev bittra texter om sin hopplöshet. Har man sjunkit ned i träsket kan man inte göra annat än att konstant försöka beskriva det. Man kan inte låtsas som om det inte fanns. 

22. (Det gäller att leva i nuet!) Man måste glömma sin historia. Och alla teorier om psykiska determinanter. Teorier gör en fången: man bygger sig ett fängelse av det gamla, byggt på tidigare erfarenheter. 
En teori säger att det är risk att jag drabbas av en psykotisk regression om jag återskapar det symbiotiska klimat – som skulle kunna uppstå om jag inleder ett kärleksförhållande med någon – som fanns under min spädbarnstid. För jag har fått för mig att den tiden var ganska kaotisk och smärtsam. Dessa utsikter skrämmer mig. Man kan ju inte frivilligt riskera förståndet! 
Om man håller dessa determinanter i medvetandet (eller någon annanstans), vågar man ingenting. Man måste tro! Man måste leva i nuet (Mirakler inträffar!)

lördag 3 juni 2017

A passionate therapist




Review of M. Masud R. Khan (1988) When Spring Comes: Awakenings in clinical Psychoanalysis.

Some years ago I started reading the biography by Linda Hopkins (2006) False Self: The Life of Masud Khan. Early in the biography, the author referred to a book she describes as scandalous. The title was When Spring Comes; a book I happened to have in my bookshelf, due to a gift from a friend who had quitted her education in psychoanalysis and had given me all her books on the subject. So Instead of continuing reading the biography, I stopped and instead started reading When Spring Comes. Then, after reading about hundred pages, I stopped reading the book and instead worked with some of my other constant projects och book reading pleasures.  

A couple of years later (2017), I come a cross this half readed book When Spring Comes in my bookshelf and, remembering how good and inspiring the book was, so I continued reading it to the end. 


The scandalous thing that earlier was mentioned, was that Khan has expressed some antisemitic interpretations; but those was mentioned mainly in one of his cases (the book consists of seven case stories), with a homosexual jewish patient. He was criticised for this, by his colleagues, but I think they missinterpret the point; because in its context (as a part of a case description), the antisemitic ramblings are understandable and not disqualifies Kahn as a responsible analysts. A man with a strong love for his patients and a unique ability to understand and heal the deep powers within his analysands. In his book he clearly show that he truly loves people with all religious believes; ha makes no differences in his approach to them and treat them all well. 

During the time passing (and the book was safely resting on the shelf) I have started an account on Instagram, and at some point during my rereading of the book, I got the idea of writing a review and posting it on Instagram. This fantasy starts to build up inside me, and after that I continue reading the book from the reviewers point of view. Seeing the coming text building up inside my head. 

A problem is that the writing space on Instagram is rather short, so instead I started to fantasise to first put it on my blog – and maybe afterwards copy and paste some of it to my Instagram account. 

I also wanted to try to write directly in English, instead of first write it in Swedish, and then translate it to English with google translate. (So I apologise for my bad english, but I have the hope of learning more and write better in the future.)

It was a strong experience to read When Spring Comes, written by a passionate psychoanalyst, on the brink of his coming death. The book was published in 1988, and the year after Masud Khan was dead, 65 years old. 

Khan was a wealthy Pakistani who came to London to study literature in the forties, started psychoanalysis, continued to himself become an analyst. He stayed in London until his death four decades later and became a well known psychoanalyst, author and editor of psychoanalytic journals. Khan was a heavy smoker and in the seventies he had got lung cancer. In When Spring Comes, he describe how he underwent a lot of operations in the lungs and larynx, but seems to have worked hard with his patients until the end. 


The title of the book was, first planned to be Transgression: Passion, Pain and Solitude. A title, more in line with the content. Because transgressions there are; transgressions from the normal psychotherapeutic neutral stance. Khan takes patients for dinner, pay dem tickets for travelling, stay with them during child delivery, and after det become godfather to the newborn child. For some of his patients, he learn to know their families and for some becomes a friend to theirs families. But it helps; he describes seven ”impossible” cases, who many of them already had tried standard therapy and failed, but in the charge of Masud Kahn became healed. 

The book was written during the eighties, before the bloom of cognitive behaviour therapy and other eastern influenced techniques – even if some of the techniques from our time are mentioned in passing. Like the psychoanalysts Ronald Laings experimenting with Yoga and Mindfulness or some references to aversive therapy. 

During the time when his case stories was written, psychoanalytic psychotherapy and psychoanalysis was the only methods of treatment. But Kahn uses his own brand of the method, where a true and naked meeting between analyst and patient becomes the cure. He has no goal for the therapy, no covert striving for health, he only helps his patient to wake up, to come to life, and let the life flow through the body and consciousness. As if he had waken up the sleeping Cinderella. And he is the master in this trade. His patients blooming, get in contact with their passions, get alive and start to live lives full of meaning; compared of the earlier lives lived in relative stalemate, they wakes up and the spring warms up the death of their souls. It is a pleasure to read this inspiring case studies, especially the last one, with a Pakistani woman who Kahn get almost totally involved with. When reading this case story, one can really feel the flow of life in his meeting with her, one can almost see the color, smell and feel the rush of life coming to live between the words in the text. It’s difficult to describe, but this last case of therapy with Aisha is really inspiring and make one passionate about his way of working with his patients. Maybe one can let oneself get influenced by this passionate interests his extremely talented analysts shows. 

At the same time, this book is written from a man who where near his own death. He knows that this book gonna be the last one he gonna write. So he really try to deliver a text who gonna stay after he has gone. It’s a book written at the verge of the grave. Before entering the eternity – but also in the middle of the everyday life, with telephone calls, dinners, travelings and appointments. 

After I have finished When Springs Comes I felt a strong interest to continue deepen my curiosity and interest in this extraordinary therapist, so I put the other book, the biography, in front of me and continue to rereading it. For this man, Masud Khan and his stark storytelling, has really waked up to the feeling of the passionate sense of life, of lust, of passion. He has show me a blood filled interest in the deepest of the human consciousness. The bringing of life into life. 



fredag 6 januari 2017

The drunked leader








This was in the early seventies, when people tried to learn about groups and solve problems together and in relation to each other. Different kinds of groupretreat was very popular. And the following are some experiences from such a retreat. 

It was on a two-year staff training together for some professionals worked at the psychiatric hospital. A group of people stayed at a rural conference centre, by the sea and was doing some group training. They had maybe worked with the group processes in 1-2 days or so, and were quite involved. Suddenly, in the midst of the work with the group, they where approached from behind the sofa. It was one of the group leaders who were hiding behind the couch and was quite so drunk, but who still wanted to come up with a post in the discussion. It felt a bit odd and unusual but it was quite meaningful, since it pedagogically managed to put it into their group context. This group leader's philosophy was "the self-governing group", the group leader was consistently anti-authoritative and tried to live as he taught. The lead role was discussed and challenged systematically and consistently; the group discussed about our fantasies in relation to 'leader' and 'parent', and that they must find the leader within themselves, instead of this search for someone who will take care of them; to find a single authorisation and so on. 

But then he disappeared – the leader – suddenly out of the night and was gone while the group worked on. After a good while, a guy who lived near back with him, commissions him by the hand. That guy worked for Rank Xerox, a quirky guy, a rightwing type; he had a slightly humorous approach to this strange situation. 

This Rank Xerox guy had never experienced this kind of group previously, so it must have been very strange for him. So, when he comes in and says, "Is this your group leader?", erupted great hilarity, as it seemed like confirmation of the problems the group worked with; the members were quite cherry and easy suggestible after a few days of "groupwork". The guy stayed behind and settled and then participated with life and desire in continuing the discussion. The discussion would be about it here with "a leader, what is it?". It can of course problematized. It need not be so as to which leader is sober and has control over everything, but might as well be leaving out the check, the group thought. The leader projected as our need to have a 'parent' to 'take care of' the group. It's the groups inner need of someone who can lead them...

tisdag 12 juli 2016

no words





There are less and less to be said.

*

What should one believe in when the postmodern era is over?

*

It is nice to have the possibility to write down words! Some kind of expression.




måndag 11 juli 2016

Psychotherapy as philosophy







More and more I see psychotherapy as a philophical dialogue, not as a treatment. I kind of conversation about reality, how one can see at the reality in different ways. 


onsdag 9 oktober 2013

Postmodernism och psykodynamisk psykoterapi - ett utkast


Begreppet postmodernism introducerades på 1960-talet, men det var först ett par decennier senare som den psykodynamiska psykoterapin försökte integrera postmoderna tankegångar, vilket tillsammans med den relationella vändningen ledde till en förnyelse av psykoterapiområdet. De reflexioner som utgör postmodernismen är dock inte en sammanhållande teori, utan en mängd influenser, där såväl äldre teorier blandats med som teoriutvecklingar av senare datum.

Eftersom postmodernismen tidigare inte presenterats i denna tidskrift, avser jag att i denna artikel summariskt introducera några exempel på postmodernismens påverkan på den psykodynamiska psykoterapin.

Begreppet postmodernism började användas inom arkitekturområdet och betonade blandningen av olika stilar; från en tidigare strävan efter enhetlighet, började en uppluckring ske under 1950-talet, som uppmuntrade att byggnadsstilar från olika tidsepoker, fritt blandades i en kreativ nyskapande, fragmenterande estetik (Jencks, 2011). Detta sätt att tänka spreds sedan vidare till områden som konst, litteraturvetenskap och socialvetenskap – där det i nästa led kokades ihop med influenser från såväl strukturalism, poststrukturalism och postempirism (Gergen & Gergen, 2012).  

Postmodernismen hade störst popularitet under 1980- och 1990-talen, då nära på varje boktitel antingen innehöll begreppen ”social konstruktionism” eller ”postmodernism” (Hacking, 1999). Efter millenniumskiftet har inflytandet från postmodernismen dalat något (Ruin et al, 2011; Frie & Orange, 2009), men många menar att postmodernismen fått en renässans under senare tid (Jencks, 2011).

I det följande kommer jag att diskutera kritiken mot den empiriska vetenskapssynen, definiera den sociala konstruktionismen, ta upp den postmoderna representationskritiken, diskutera vilken psykoterapiform som är mest postmodern, exemplifiera hur förståelsekonsten utvecklats och kortfattat beröra utvecklingen av den relationella psykoterapin och dess koppling till postmodernismen. Syftet är att visa att den psykodynamiska psykoterapin både formats och influerats av det nyskapande och kreativa tänkande som framträder inom postmodernism och social konstruktionism. Stundom kan dessa influenser uppfattas som mycket radikala, nästan som man kan tala om ett nytt sätt att se på psykoterapi; som en ny psykoterapi – en postmodern psykoterapi.

Postmodernism och psykoanalys
Psykoanalysen sågs tidigt som ett exempel på en postmodern reflexivitet, med dess betoning av de omedvetna krafternas influens på det rationella tänkandet. Av många har därför Sigmund Freud framhållits som en tidig företrädare för postmoderna tankegångar (Loewenthal & Snell, 2003).

Den tidiga psykoanalysen kämpade dock samtidigt med att vinna erkännande från vetenskapsområdet och dess positivistiska ideal. Psykoanalysen blev därför samtidigt färgad av den modernism som postmodernismen var en reaktion emot. Exempel på mer modernistiskt färgade föreställningar, är tankegångar som: ”där detet är, ska jaget vara” eller ”att göra det omedvetna medvetet”. Det var alltså, inom den tidiga psykoanalysen – via förnuftet som den moderna människan skulle komma tillrätta med den irrationalitet som ställde till problem för henne. Något som alltså ställdes på ända via den senare postmodernistiska reflexiviteten.

Många av de tidiga postmoderna tänkarna var positiva till psykoanalysen, exempelvis sociologen Jean Baudrillard (1994), vilken diskuterade sambandet mellan det omedvetna och den hyperverklighet som han upplevde började ta form under 1970-talet.  Eller Jean-François Lyotard, som brukar anges som själva upphovsmannen till begreppet postmodernism, vilken i en artikel analyserade den postmoderna självreflexionen i termer av begrepp lånade från Freuds ”remembering, repeating and working through” (referad i Elliot & Spezzano, 2000). Analytiker som Jacques Lacan har även varit en stor inspirationskälla till postmodernt tänkande, även om Lacans verk innehåller såväl moderna som postmoderna tankegångar (Frie, 2009).

Modernism, postmodernism och postmodernitet
Modernismen skulle kunna beskrivas som den förhärskande synen på vetenskapens uppgift under 1800- och 1900-talen, där betoningen låg på föreställningar om att med hjälp av förnuftet, vetenskapliga och teknologiska framsteg skapa en allt bättre värld.

Postmodernismen kan ses som en reaktion mot de ibland osynliga ideologiska föreställningar, vilka låg bakom världsförbättringsidealen, men också mot de negativa bieffekter som följde i dess släpspår, som att vissa länder och kulturer missgynnades, men också att framstegen skapade miljöproblem och kulturell likriktning.

Man kan också se postmodernismen som en slags självkritik. Postmoderna tankegångar skulle med andra ord kunna ses som om moderniteten tog en självkritisk betraktelse över sig själv.

Många har också beskrivit att den tid vi nu lever i, med dess kommunikationsexplosion, datorernas allt ökade betydelse, det intensifierade informationsöverflödet och internets utbredning; skulle kunna betecknas med begreppet postmodernitet, med andra ord en omformulering och utvidgning av begreppet, som mer innefattar den tid vi lever i (Jameson, 1991).

Representationskrisen
Det kanske mest utmärkande draget inom postmodernismen är det som brukar kallas för ”crisis of representation” (Gergen, 1994). Ett slags ontologiskt tvivel som bidragit till att tilltron till empirisk vetenskap och positivism, eller det som förenklat brukar betecknas som modernism, naggats i kanten. (Ontologi innebär en beteckning på hur världen eller verkligheten egentligen är, något vi aldrig kan få full kunskap om.) Inom representationskritiken förekommer ofta tre begrepp som tillsammans handlar om denna bristande tilltro: antiessentialism, antirealism och antifoundationalism (Hart, 2004).

Med antiessentialism avses föreställningar om att det saknas en naturlig och grundläggande ”mänsklig natur”. Istället ses denna som historiskt formad och kulturellt bestämd. I dessa sammanhang ifrågasätts föreställningar om ett djupt liggande, ursprungligt ”jag” eller en personlighet som är ”inifrån kommande”. Enligt det här synsättet bestäms personligheten mer av den påverkan som omger individen och som därmed formar personligheten – något som naturligtvis inte psykoterapeuter är främmande för, men kanske inte i den extrema, närmast behavioristiska position som skulle kunna härledas ur en postmodern epistemologi (kunskapslära). Inom postmodernismen talar man om att innehållet i medvetandet definieras utifrån de speciella kulturella sammanhangen och den tid vi lever i. Det finns inte någon en gång för alla given universell sanning och är inte heller något som kan nås eller ens eftersträvas – även om vi ofta önskar att det vore så (Gergen & Gergen, 2012).

Det kanske kan låta som självklarheter för många, men föreställningar om hur vi ska tänka och bete oss mot varandra skiftar kontinuerligt över tid och det är omöjligt att ställa upp en gång för alla giltiga principer för exempelvis ”en god barnuppfostran”. De principer vi utgår från i vår tid, är kulturspecifika och utgår, för vår del, huvudsakligen från ett tidsbundet Västerländskt perspektiv – som vi dessutom ofta är ovetande om och blinda för, men samtidigt upplever som ”sanningar”. För några hundra år sedan eller i en annan kultur, hade principerna varit helt annorlunda.

Vissa skulle visserligen kunna hävda att det finns mängder med empiriskt stöd för våra uppfattningar, men mot detta kan invändas att de premisser som dessa undersökningar bygger på, redan riktat in sig på ett visst sätt att tolka vår verklighet och därmed delvis angett vad resultaten av undersökningarna ska visa.

Utifrån en antiessentialistisk uppfattning är det svårt att föreställa sig meningsinnebörder, som är oberoende av det mänskliga medvetandet. Dessa är istället alltid intentionella och grundade i medvetandet, samtidigt som de har en social dimension och därmed en slags gemensamma metaöverenskommelser. Det går med andra ord inte att föreställa sig en ”ren oförfalskad verklighet”, oberoende av människan.

Detta relativistiska synsätt innebär dock samtidigt att det som är historiskt bestämt och socialt determinerat också kan förändras.

Antirealism och antifoundationalism
Från en antirealistisk synvinkel brukar man också framhålla att vi saknar överenskommelser mellan språk och det språket betecknar. Ordens koppling till det de betecknar är tillfälliga – och språkliga utsagor hänvisar till andra språkliga utsagor. Att ordet ”bord” betecknar just ”bord” är annorlunda uttryckt slumpmässigt och inte kopplat till ”bordet natur”, utan skulle kunna heta något helt annat. Språket är dessutom självrefererande och hänvisar enbart till andra språkliga utsagor. Utifrån denna föreställning menar man att språket inte bara förmedlar information, utan också konstruerar det som kommuniceras; det som beskrivs är med andra ord invävt i beskrivningen. Vi kan inte ha någon ”objektiv kunskap” eftersom vi inte kan kliva utanför språket. Vi är som, filosofen Ludwig Wittgenstein (1953) framhöll, fångade i ett ”språkspel”.

Ett tredje begrepp som fångar in något av den postmoderna andan är begreppet antifoundationalism, vilket är näraliggande tidigare resonemang och fokuserar på den bristfälliga grund som vår värld vilar på.

Descartes försök att kritisera allt utom det egna tänkandet, i avsikt att därmed hitta en säker grund för kunskap, har även det problematiserats. Från postmodernt håll framhålls hur inflätade vi är i den omgivande ”text” om vår verklighet som vi alltsedan födelsen är matade med så att även våra egna tankar kan ses som ”produkter” från en social och kulturell omgivande verklighet; våra tankar ses som ekon eller reflexioner av det som andra tänkt. Våra tankar är inte våra ”egna”. Vi är fast i en språklig väv. Eller som historikern Michael Foucault uttryckte det: Böcker är lapptäcken av citat från det andra redan skrivit.

Social konstruktionism
Ett begrepp som kommit att få stor betydelse inom postmodernismen är social konstruktionism. Det som hänger samman med den tidigare nämnda representationskritiken. Den sociala konstruktionismen betonar hur vår värld är gemensamt konstruerad och produkt av det mänskliga medvetandet (Gergen & Gergen, 2012).  Den sociala konstruktionismen framhåller att de objekt och språkliga kategorier som framträder i vår värld, som träd, byggnader, män, kvinnor och så vidare, enbart finns för att vi har kommit överens om att de ska finnas.

Den sociala konstruktionismen är ursprungligen en idétradition med rötter inom sociologin, men har kommit att intressera många psykologer – och även haft stort inflytande på psykoterapiområdet (McNamee & Gergen, 1992).

Vilken psykoterapiform är mest postmodern?
Den systemiska familjeterapins betoning på ett mer omvärldsdefinierat och överenskommet ”system” där individer interagerar utifrån influenser i ett socialt kontinuum, ligger nära begrepp inom den sociala konstruktionismen och förefaller vara den psykoterapitradition som kanske mest genomgående integrerat de postmoderna influenserna. Detta kommer särskilt tydligt till uttryck i en nyligen utgiven bok om psykoterapi och postmodernism, vilken huvudsakligen fokuserar på just systemisk psykoterapi, Discursive perspectives in therapeutic practice (Lock & Strong, 2012).

Även den kognitiva beteendeterapin har element som för tanken till ett postmodernt tänkande, särskilt inom ”konstruktivistisk terapi” (Neimeyer, 2009). Den sistnämnda fokuserar dock mer på konstrukt på individnivå, jämfört med den sociala konstruktionismens betoning på social samkonstruktion. Beteendeterapins lägre grad av betoning på verbaliserade utvecklingserfarenheter kan också sägas ligga nära antiessentialismen. Samtidigt förlitar sig den kognitiva beteendeterapin på ett närmast naivt förhållande till kvantitativ empirism, rationalitet och ett tänkande ligger inom positivismens gränser, vilket sammantaget gör att den kognitiva beteendeterapin knappast kan sägas vara en postmodern psykoterapiform (d’Elia, 2002). Denna kritik kan för övrigt också riktas mot en stor del av den forskning som bedrivs vid psykologiska institutioner runt om i världen, vilket kommer till pregnant uttryck i psykologiprofessorn Kenneth Gergens tidiga skriftställning, särskilt i det epokgörande verket Realities and relationships (Gergen, 1994).

Den psykodynamiska betoningen på en intuitiv ”hantverksskicklighet”, där begrepp som ovisshet, ambivalens och empatisk inlevelse framhålls – i avsikt att försöka förstå den terapeutiska processen ”inifrån” – skulle från en viss synvinkel kunna sägas vara kanske den mest postmoderna psykoterapiformen. Därtill kommer den psykodynamiska psykoterapins betoning på den ”unika” relationen och det intuitiva postverbala ”mötet” mellan psykoterapeut och patient, och dess problematisering av kvantitativ empirism. Den psykodynamiska psykoterapin brottas dock samtidigt med mängder av essentiellt bråte som hänger och dinglar, allt sedan Freuds tid – vilket den relationella vändningen delvis försökte rensa ut, men som likt katten åter tycks ha smitit in via bakvägen.

Systemterapins psykodynamiska influenser
Många familjeterapeuter har sökt dekonstruera den psykodynamiska Bionska ovissheten i form av begrepp som ”not-knowing position” (Andersson & Goolishian, 1992). (Begreppet ”dekonstruktion” är ett vanligt begrepp i postmoderna sammanhang och som mycket förenklat innebär ”omformulering”.) Man försöker efterlikna den psykodynamiska ”postverbala” mötesplatsen, där det inte handlar om att rationellt ”förstå” utan snarare om att intuitivt och affektivt ”dela” erfarenheter. Det handlar med andra ord inte så mycket om att hitta rationella modeller som beskriver vad som händer, utan mer om att förutsättningslöst försöka mötas i nuet och tillsammans försöka lösa de problem som presenteras – eller som framträder i den dialog som utspelar sig mellan psykoterapeut och patient (vilket samtidigt verkar närmast omöjligt att särskilja från den epistemologiska väv som såväl patient som terapeut är formad av).

Familjeterapeuten Magnus Ringborg (2012) menar exempelvis att den nutida språksystemiska terapin liknar den tidiga psykodynamiska psykoterapin och många familjeterapeuter återvänder till ett mer intuitivt psykoanalytiskt förhållningssätt. Den kände familjeterapeuten Sheila McNamee berättar i en intervju att hon anammat psykodynamiskt tänkande och växlar mellan rollen som psykoanalytiker och familjeterapeut.

The discourse of psychoanalysis might be a generative conversational frame for a given client in therapy --- the best we can do is to look at each model or theory of therapy as a fluid and flexible resource for action. And that’s what therapy as a social construction looks like – moving in and out of different discourses (Guanaes & Rasera, 2006, s 132). 


Hermeneutik och emergens
De postmoderna influenserna har medfört ett ökat intresse för hermeneutik. Synen på hermeneutiken är dock något annorlunda än tidigare och betonar i dag mer aktuella relationer, inflytanden från omvärlden och försök att dels förstå, men också komma tillrätta med stagnerade utvecklingsprocesser. Förståelsen och tolkningen av meningsprocessen handlar alltså mindre om en anpassning till en universell utvecklingsmodell (”normalitet”), utan mer om vad som är aktuellt utifrån den konstellation och relationella konfiguration som uppstår i den unika psykoterapidyaden. En process som vissa anser svår att manualisera.

De kanske mest högljudda företrädarna för det hermeneutiska synsättet, de relationella psykoanalytikerna Donnel Stern och Irwin Hoffman, framhåller ofta att den hermeneutiska processen handlar om emergens; ett begrepp som förenklat innebär det gemensamma samkonstruerandet av den berättelse som växer fram i samspelet mellan en unik patient och hens psykoterapeut. Denna samkonstruktion är inte något som kan göras till föremål för en metod, utan de framhåller att varje psykoterapiprocess är unik – något som också är i linje med de postmoderna föreställningarna om samkonstruktion. Det handlar inte så mycket om att avtäcka en dold sanning, utan att konstruera en berättelse, i dialog med en medmänniska (Stern, 2002). I denna process är symtomlindring inte fokus för ett psykoterapeutiskt behandlingsarbete, utan det är snarare en biprodukt av psykoterapin. Som Donnel Stern (2013, s 105) uttrycker det, handlar det hermeneutiska psykodynamiska arbetet om nyfikenhet, expansion av självet och intern och relationell frihet: ”I think of psychoanalytic work as the investigation, deconstruction, and creation of meaning”.

Kvantitativ psykoterapiforskning som uttryck för modernism
Irwin Hoffman (2009, s 1044), har å sin sida, riktat stark kritik mot neuropsykiatri och dess fokus på kvantitativ forskning, vilken han menar är skadlig ”…both to the development of our understanding of the analytical process itself and to the quality of our clinical work --- granting them superordinative status relative to other sources of knowledge, including case studies, is unjustified and potentially destructive”. Hoffman menar att betoningen på kvantifiering inom psykoterapiforskningen, både är epistemologiskt bristfällig och att den riskerar att legitimera en preskriptiv auktoritär objektivism.

Hoffman menar vidare att det är ett feltänkande att tro att man kan neutralisera psykoterapeutens påverkan på patienten, vilket kvantitativ psykoterapiforskning försöker göra, eftersom just denna påverkan är en väsentlig del av psykoterapin, särskilt när man betänker att ”… the aim of the analytic process to include the patient and the analyst collaboratively working out some sense of what the ’good life’ would be for the patient, rather than reducing its purpose to the mere amelioration of suffering. ” (Hoffman, 2009, s 1053). Meningen med terapin är inte att lindra symtom utan helt enkelt det emergenta relationella meningsskapandet.

Målsättningarna inom den sentida psykodynamiska psykoterapin har förskjutits mot en betoning till kreativitet, lust, spontanitet, passion, rikare affektliv och expansion av frihetsupplevelsen: ”Postmodernism underscores the importance of passion and the affects, subjective resources necessary for rethinking the subject … in psychoanalysis.” (Elliot & Spezzano, 2000, s 9) Inom den postmoderna sensibiliteten finns en ökad lyhördhet för den unika patientens önskemål. Målsättningar som kanske kan handla om att vidga kontakten med en kreativ urkälla, om att kunna skapa och kunna uppleva intensiv passion i nuet.

Mot anförda tankegångar kan man invända att det inte alls behöver vara särskilt märkvärdigt att manualisera en samkonstruktion. Bara för att man inte exakt kan veta vad som kommer att framträda, behöver nödvändigtvis inte innebära att man kan beskriva en sådan teknik. Tekniken kan ju handla om hur man bäst initierar en sådan process. Dessutom kan man anföra att föreställningarna om ”det unika” i terapiprocessen är överdrivna. Människors utvecklingsprocesser är på många sätt ganska lika varandra och föreställningar om att just analytikern Hoffman skulle ha någon speciell egenskap, som gör honom särskilt skickad att förstå vissa processer, behöver ju inte alls gälla och implicerar dessutom en viss elitism – och möjligen narcissism. En annan analytiker hade säkert kunnat göra ett lika bra arbete, även om processen hade sett annorlunda ut.

När det gäller kritiken mot den kvantitativa empirin har Hoffmans skriftställning dessutom initierat en våldsam debatt, där många har motsatt sig den antiempiristiska syn som han företräder (se exempelvis Fonagy, 2013; Saffran, 2012). Än är alltså inte sista ordet sagt om vilken vetenskapssyn som ska råda inom den psykodynamiska psykoterapin.

Den interpersonella omformuleringen
Under de senaste decennierna har den psykodynamiska psykoterapin omformulerats i relationella och intersubjektiva termer (Mitchell, 1988; Orange, Atwood & Stolorow, 1997). Många av dessa interpersonella psykoterapeuter ger också uttryck för postmoderna tankegångar, samtidigt som en del av dem framhåller att det postmoderna perspektivet inte är samma sak som de relationella, sociala eller intersubjektiva perspektiven (Hoffman, 2002).

De intersubjektiva omformuleringarna har också medfört ett behov av en uppdatering av begrepp, som skapades under en tid då psykoterapin präglades av ett enpersonsperspektiv. Det har dock varit svårt att förändra begrepp som exempelvis ”överföring” och ”motöverföring”, vilka har uppfattats som oundgängliga i den psykodynamiska epistemologin. Motöverföringsbegreppet har dock flitigt diskuterats under åren. Många psykoanalytiker har framhållit att begreppet antas implicera att patienten riskerar att ställas som ansvarig för psykoterapeutens tankar, känslor och handlingar; när det snarare är rimligare att föreställa sig att såväl patient som psykoterapeut är ansvarig för vad som händer i den psykoterapeutiska processen (Hoffman, 2002). Teicholz (2009) har föreslagit termen ”co-transference” (eller klumpiga översättningen ”samöverföring”), som en mer adekvat term än motöverföring.

Judith Teicholz (2009) har också framhållit att det psykodynamiska begreppet ”tolkning” är missvisande, eftersom det implicerar en allt för stor betoning på den verbala kommunikationen – när både erfarenhet och forskning visat att kommunikationen mer kommer till uttryck på en affektiv eller preverbal nivå, eller snarare i termer av det som brukar kallas för modellinlärning. Teicholz framhåller att det är det affektiva empatiska gensvaret och det relationella samskapandet som leder till utveckling, inte orden eller tolkningarna – även om dessa naturligtvis har en viktig betydelse i all kommunikation.

Samme författare har också problematiserat förhållandet till det omedvetna och menar att det finns ”… a far more fluid boundary between conscious and unconscious experience than previously believed.” (Teichoz, 2009, s 84).

Multipla perspektiv
Utmärkande för den postmoderna sensibiliteten är en reflexivitet i termer av multipla perspektiv, fragmenterade subjektsbilder, ambivalens och ovisshet (Ward, 2010). I psykodynamiska sammanhang innebär det att föreställningarna och målsättningarna om ett ”stabilt själv” eller en ”koherent jagupplevelse” inte har samma betydelse som exempelvis när objektrelationsteorierna dominerade den psykodynamiska diskursen. (Med ”diskurs” avser jag här den dominerande teoretiska tolkningsram, vilken är förklarande, men samtidigt också bestämmer vilka fakta som sorteras in i den gällande teorin.)

Antiessentialismen och därmed svårigheten att reflektera i termer av avgränsade enheter som ”jag” och ”subjekt”, gör att det finns en öppenhet för att också införliva det omgivande sociala nätverket som en betydelsefull faktor i förståelsen av personlighetens daning (Leffert, 2013).

Andra vanliga föreställningar om självet inom postmodernismen, är att se det som transparent, multipelt eller ”överdränkt” (Gergen, 1991). Inom detta tänkande undviker man dessutom begrepp som ”själv”, och talar istället om ”subjektivitet” (Fairfield, 2002). I postmoderna sammanhang pratar man om flexibla fragmenterade erfarenheter och att subjektiviteten växlar med kontexten. Inom den postmoderna tolkningen av psykodynamisk psykoterapi finns det inte någon poäng att sträva efter ett ”stabilt själv” eller ”stabil självupplevelse”, eftersom ett sådant begrepp skulle implicera att man skulle kunna ställa sig vid sidan om den sociala omvärld, som självet samtidigt är en oundgänglig del av – vilket naturligtvis verkar orimligt. Upplevelsen ses istället som en helhet där både den personliga subjektiva upplevelsen som det sociala omgivande fältet ingår.

Många postmoderna psykoanalytiker talar om vikten av att ständigt vara medveten om perspektivvalet och att det alltid finns multipla perspektiv där fokus naturligtvis måste vara patientens upplevelse – något som psykoterapeuten empatiskt ständigt måste sträva efter att leva sig in i. Det finns inte ett sant perspektiv, utan många; det är bara flera utgångspunkter och plattformar som ständigt rör sig i det sociala rummet (Fairfield, 2002). Men som i affärssammanhang, är det alltid patienten som äger tolkningsföreträde.

Mot en postmodern psykodynamisk psykoterapi
För mer än hundra år sedan skapades psykoanalysen. Den har dock ständigt förändrat sig under åren och psykodynamisk psykoterapi, med dess glesare besöksfrekvens och mer pragmatiska mål, kan ses som en förenklad, lite-variant av psykoanalys. Den är mer anpassad till nutidsmänniskans behov, men som alla metoder måste även den ständigt vidareutvecklas.

Teoriutvecklingen inom det psykodynamiska området har rört sig från den klassiska psykoanalysen, över det amerikaniserade jagpsykologiska adaptationsfokuset, via objektrelationsteorierna till det relationella perspektivets betoning på intersubjektiviteten och det sociala fältet. De flesta brukar anse att Heinz Kohuts självpsykologi från 1980-talet var det sista psykodynamiska teoribygget. I det sammanhanget kan det relationella perspektivet ses som en, visserligen kreativ omsortering eller omformulering av redan befintliga teorier, men inte som någon egentlig teoretisk nybildning. Postmodernismens influenser, å sin sida, skulle kunna betraktas som utifrån kommande; där filosofiska och vetenskapsteoretiska teorier satt sin prägel på den psykodynamiska psykoterapin.

I vår tid av ständig omformulering och där olika varianter av psykodynamisk psykoterapi existerar jämsides, är det inte lätt att vara psykoterapeut. För den stora spännvidden av olika varianter av psykoanalytiskt orienterade terapiformer är så omfattande att begreppet ”psykodynamisk” inte säger särskilt mycket. Olikheten mellan en postmodern psykodynamiker och en klassisk analytiker är sannolikt större än mellan en beteendeterapeut och en språksystemisk familjeterapeut.

Det är svårt att korrekt ange vilka influenser postmodernismen haft på psykodynamisk psykoterapi, och jag har i det föregående försökt att ge några exempel på dess påverkan. För många har dessa influenser inneburit en fara som hotat den psykodynamiska identiteten, medan det för andra medfört en befrielse från en hundraårig epistemologisk barlast.

Förenklat skulle man kunna säga att den psykoanalytiskt orienterade psykoterapeuten kan fortsätta att använda de instrument som hen alltid använt. Den psykodynamiska psykoterapeuten har nämligen ofta, redan tränat sig i att utan förföreställningar, vara öppen för det närvarande nuet och på Bionskt vis vara utan såväl minne, begär som förväntningar. För den psykodynamiska psykoterapeuten formar sig den psykoterapeutiska processen sig till ett möte som inte handlar om anpassning, symtomlindring eller om att läka självet, utan om att vara lyhörd för patientens önskningar – även om detta bara handlar om just denna enda session eller om tusen. Det är inte formen som är det viktiga utan om den emergens som uppträder mellan patient och psykoterapeut, och som inte kan göras till föremål för en metod. Just denna frihet gör att den postmoderna psykodynamiska psykoterapeuten kan röra sig mot nya områden av mänskligt relaterande och kreativ narrativitet, utan att oroas av modernistiska effektivitetskrav eller en marknadsmässig anpassningsbarhet, vilka riskerar undergräva just det som är syftet med psykodynamisk psykoterapi. Nämligen detta med att bli människa och förstå sig själv, sin sociala omgivning och den diskursiva matta som såväl hen som psykoterapeuten är vävd av. En process som aldrig avslutas utan som pågår i all evighet.    


 


Litteratur

Anderson, H. & Goolishian, H. (1992) The client is the expert: A not-knowing approach to therapy. I McNamee & Gergen (1992).  
Baudrillard, J. (1994) Simulacra and simulation. Ann Arbor: University of Michigan Press.
d’Elia, G. (2002) Postmodernism och kognitiv psykoterapi. Psykisk Hälsa 43, 117-131.
Elliot, A. & Spezzano, C. (2000) Psychoanalysis at its limits: Navigating the postmodern turn. New York: Free Association Books.
Fairfield, S. (2002) Analyzing multiplicity: A postmodern perspective on some current psychoanalytic theories of subjectivity. I Fairfield, Layton & Stack, 2002, 69-102.
Fairfield, S., Layton, L. & Stack, C. (2002) Bringing the plague: Toward a postmodern psychoanalysis. New York: Other Press.
Fonagy, P. (2013) There is room for even more doublethink: The perilous status of psychoanalytic research. Psychoanalytic Dialogues, 23, 116-122.
Frie, R. (2009) Coherence or fragmentation? Modernism, postmoderinism, and the search for continuity. I Frie & Orange, 2009, 1-24.
Frie, R. & Orange, D. (2009) Beyond postmodernism: New dimensions in clinical theory and practice. London: Routledge.
Gergen, K.J. (1991) The saturated self: Dilemmas of identity in contemporary life. New York: Basic Books.
Gergen, K.J. (1994) Realities and relationships: Soundings in social construction. Cambridge: Harvard university press.
Gergen, K.J. & Gergen, M. (2012) Therapeutic communication from a constructionist standpoint. I Lock & Strong, 2012, s 65-82.
Guanaes, C. & Rasera, E.F. (2006) Therapy as social construction: An interview with Sheila McNamee. Revista Interamericano de Psicología, 40, 127-136.
Hacking, I. (1999) Social konstruktion av vad? Stockholm: Thales, 2010.
Hart, K. (2004) Postmodernism: A beginner’s guide. Oxford: Oneworld.
Hoffman, I.Z. (2002) Toward a social-constructivist view of the psychoanalytic situation. I Fairfield, Layton & Stack, 2002, 33-68.
Hoffman, I.Z. (2009) Doublethinking our way to ”scientific” legitimacy: The desicciation of human experience. Journal of the American Psychoanalytic Association, 57, 1043-1069.
Jameson, F. (1991) Postmodernism, or, the cultural logic of late capitalism. London: Verso.
Jenks, C. (2011) The post-modern reader. West Sussex, UK: John Wiley & Sons Ltd.
Leffert, M. (2013) The therapeutic situation in the 21st century. London: Routledge.
Lock, A. & Strong, T. (2012) Discrusive perspectives in therapeutic practice. Oxford: Oxford University Press.
Loewenthal, D. & Snell, R. (2003) Post-modernism for psychotherapists: A critical reader. New York: Brunner-Routledge.
Mitchell, S.A. (1988) Relational concepts in psychoanalysis: An integration. London: Harvard University Press.
McNamee, S. & Gergen, K.J (1992). Therapy as social construction. London: Sage Publications.
Neimeyer, R.A. (2009) Constructivist psychotherapy. London: Routledge.
Orange, D.M., Atwood, G.E. & Stolorow, R.D. (1997) Working intersubjectively: Contextualism in psychoanalytic practice. London: Routledge.
Ringborg, M. (2012) Några noter till familjeterapins tidiga historia i Sverige. Svensk familjeterapi, nr. 4, s 18-23.
Ruin, H. et al (2011). Svar på frågan: Vad var det postmoderna? Stockholm: Axl Books.
Safran, J. (2012) Doublethinking or dialectical thinking: A critical appreciation of Hoffman’s ”doublethinking” critique. Psychoanalytic Dialogues, 22, 710-720.
Stern, D. (2002) What you know first: Construction and deconstruction in relational psychoanalysis. I Fairfield, Layton & Stack, 2002, s 167-194.
Stern, D. (2013) Psychotherapy is an emergent process: In favor of acknowledging hermeneutics and against the privileging of systematic empirical research. Psychoanalytic Dialogues, 23, 102-115.
Teicholz, J.G. (2009) A strange convergence: Postmodern theory, infant research, and psychoanalysis. I Frie & Orange, 2009, 69-91.
Ward, G. (2010) Understand postmodernism. London: Hodder Education.
Wittgenstein, L. (1953) Filosofiska undersökningar. Stockholm: Thales, 1992.